eftersom så många mailat och frågat mig ifall jag har en ny blogg, så tänkte jag att det var lättare att skriva det här ba.
ja jag har en ny blogg. ni hittar mig här:
http://sophisomfan.wordpress.com
okejrå. ingen har mailat mig.
men jag tänkte att eftersom så många av er ändå besöker den här bloggen varje dag så vill ni säkert ha mer of the mig. varsågoda så jävla mycket.
Jag kommer inte att skriva i den här bloggen igen. Kontakta mig på mail@sophi.se om ni har några frågor eller klagomål eller whatever.
Förlåt, ni är säkert urtrötta på alla bilder på mig, men spoiler: they will keep coming!
Lite såhär trodde jag att jag såg ut idag. Sen gick jag på en dansshow (santa and the scientist) och tydligen såg jag ut såhär.
Hahaha min första bild på mig och den finaste människan i världen, marie. Och erika i bakgrunden xD Men eh, inte särskilt smickrande alls. Fast till mitt försvar stod vi och log i två minuter före minou lärde sig hur man fotograferar med min mobil, så det blev både stelt och awkward och suddigt och ba hemskt. Alltihopa.
Ååååååååhhhh min lillasyster sjunger beiber. Kan inte någon döda mig?
Angelina: sen kommer det här (paus)… ska jag rappa?
Mamma: ja!
Angelina rappar med mansröst.
Mamma lyssnar inte för hon sitter framför farmville och börjar istället sjunga loreen.
Jag orkar inte. Ligger i soffan med huvudvärk som heter duga och vill bara kramas med oskar istället för det här.
Får alltid samma känsla när jag lyssnar på Parken – Uppsalas Gränder. Det är en av de finaste låtarna i hela min värld och när jag hör den numera tänker jag alltid på vintern och våren 2008-09. Då jag satt i en grå obekväm soffa utanför mitt rum på behandlingshemmet och lyssnade på mina brända skivor tillsammans med emil. Vi satt där och lyssnade på min fina musik i tysthet och pratade bara under de händelselösa låtarna. Och kommenterade när de sjöng något knäppt eller något vi inte kunde tyda.
Relationen jag hade med emil kommer jag aldrig någonsin få med någon annan, mest för att vi bodde ihop på ett behandlingshem i två år och under den tiden bara träffade varandra, de andra ungdomarna och personalen.
Fan det kliar vid mitt öga och jag har eyeliner. Fan fan fan fan fan. Jaja whatever *smudges*.
Jag saknar honom, sen dagen han flyttade har vi inte träffats alls. I början pratade vi mycket och han frågade när vi skulle ses igen och hur det var på hemmet. Vi planerade och lovade varandra att träffas snart, men det blev aldrig så. Ändå var han den viktigaste i mitt liv under de åren, vi kunde prata om allt och vi upplevde så himla mycket tillsammans. Det gör mig ledsen att veta att vi aldrig kommer få det så igen.
Åhh joel ringde och distraherade mig. Nåväl.
På tal om något annat så ska jag till göteborg på lördag. Jag ska träffa oskar (äntligen!) och jag ba längtar så himla himla mycket. Om en vecka är jag hos honom och får krama honom och känna hans doft för första gången. Åh jag blir så pirrig varje gång jag tänker på honom.
Inatt drömde jag om lexi och oskar och sandra och erika och vi var på nån festival i göteborg och det var fint. Lexi var precis som hon är i verkligheten och drömmen fick mig att sakna henne så fruktansvärt mycket. Hon hjälpte mig att rymma ifrån någon knäpp snubbe och vi gömde oss i ett tält samtidigt som laleh spelade bredvid.
Nu är jag på bussen på väg till lund, jag ska till eslöv och se erikas dansföreställning. Jag ser verkligen fram emot det!
Sjunger lady gagas telephone och röker och ser ba allmänt hipsterdryg ut
Det är så vi rullar här i skåne
Inatt var fin. Jag menar, riktigt fin. Tycker om oskar så himla mycket bara ler när jag tänker på honom liksom!!!
Mvh fjortis_tjej_92
Min lunch ser ut såhära varje dag 
Så nu vet ni det.
Jag känner inte riktigt för att prata om det just nu.
du är den första poet jag någonsin kunnat tala klarspråk med, även om vi inte säger allt. det är så fint att jag nästan går sönder inuti. och jag tänker alltid på dig i duschen.
jag har köpt en tröja.
lyssna på denna jävla låten medan ni beundrar min tröja ok.
okej den är svartvit och man ser bara mitt ansikte, men denna då:
Jag vet inte. Det är mest det att tågkupén luktar omslagspapper.
Vi tänker mycket och det är nog inte bra. Allt jag känner är att jag vill kramas med dig, och det är väldigt fint att vara uppfylld av en sån känsla flera dagar i rad.
Nu vill jag hem, sen dricka rödvinet som blev över från igår (för att jag har lärt mig att korka upp vinflaskor, men inte att stoppa tillbaka korken), sen sova och aldrig aldrig aldrig vakna nånsin igen.
Jag tänkte jag kanske har feber (för jag var så varm)
Jag tänkte jag kanske är hungrig (för jag var så yr)
Jag tänkte jag kanske är trött (för jag var alldeles dimmig)
Jag tänkte jag hatar tisdagar (för att allting kändes nattsvart)
Sen insåg jag att det var ångest, att jag satt på tåget och kände mig tisdagssjuk och hungrig och utmattad för att jag hade panikångest. Det är så sjukt när det går så lång tid mellan anfallen att man glömmer bort hur det känns att ha ångest. Vill bara dö och inget hjälper just nu. Fan.
Panda da panda är så hiiimmmmmlllaaaaa bra. Mitt jobb har fuckats upp shitless, allting går åt helvete men jag kan inte bry mig mindre.
